The Nightman
I’m sleeping
with the Nightman
He visits every darkness
Slipping his damp essence
into my sleep
Nothing was as hard
As burying the stillborn, he says
Nothing could hurt me more
than to fill up their mouths
with earth
And neither could I stand
the naked horses after I had
pulled away their hides
But I forgot them little by little
Through tiredness
The bitter burn of salt
What I could not forget was
the young mothers or those
strangled children
Their thin blue eyelids
Windows into what never
has been
Their bodies were singing
ghastly hymns which I
reduced to silence by stones
I was kneeling
in the sedge
Comforted
by silence
Silence was the only
way I could go
I couldn’t pray, says the Nightman
Drawing himself backwards
into another darkness
away from my panic
Then disappearing outside the sunrise
I know—
Dead
the Nightman suffers
most from the sun
Nattmannen
Jag sover
med Nattmannen
Han kommer varje mörker
Smygande sitt fuktiga väsen
in i min sömn
Inget var så tungt
att gräva ner som de dödfödda, säger han
Inget gjorde mig så ont
som att fylla munnar
med jord
Jag tålde inte heller
de nakna hästarna
sen jag dragit av dem deras hudar
Men jag glömde dem så småningom
Av trötthet
Av den bittra svedan av salt
Men de unga mödrarna
kunde jag aldrig glömma
Inte heller de strypta barnen
deras tunna blå ögonlock
Fönster in till det som aldrig varit
Deras kroppar sjöng
fasansfulla psalmer som jag
tystade med sten
Jag låg på knä
i starrgräset tröstad
bara av tystnad
Tystnad var min väg
Jag kunde inte be, säger Nattmannen
och drar sig tillbaka
till ett annat mörker
bort från min rädsla
Försvinner sen utanför soluppgången
Jag vet
Som död
plågas Nattmannen
allra mest av solen
The Cart-horse
The old cart-horse
held himself to look
straight into the sun
A door opened
into a stable he never
stood in before
He drifted in as water
between the white walls
and ran out to a river
of horses
Concurrently
Slowly swinging
Like a funeral train
Nocturnal
Passing Order
after Order
He was a horse no more
He was all horses
Or
none—
Before everything
no one’s
Den gamla arbetshästen
Den gamla arbetshästen
ställde sig att se
rakt in i solen
Där öppnades dörren
till ett stall han aldrig
stått i förut
Han strömmade som ett vatten
in mellan de vita väggarna
och rann ut i en flod
av hästar
Sida vid sida
gungade de i takt
Långsamt
Som ett begravningståg
Nattligt
Passerade Ordning
efter Ordning
Han var inte längre en häst
Han var alla hästar
Eller
ingen
Framförallt
ingens
Narcissus and I
Narcissus and I
were the same kind
We used to sit by lakes
The car engines were running
We looked at ourselves
in the water
The echoes of our breaths
unlocked all doors of night
Narcissus was
my way out of chaos
The last step he took
he took without me
They didn’t find him
I said nothing
They wouldn’t
have believed me
anyway
Narkissos
Narkissos och jag
var av samma sort
Vi satt vid sjöarna
med bilmotorn igång
och såg på oss i vattnet
Ekot av våra andetag
låste upp nattens alla dörrar
Narkissos var
min enda väg ut från kaos
Det sista steget
tog han utan mig
De fann honom aldrig
Jag sa ingenting
De skulle ändå
inte ha trott mig
All poems are translated by the author.
Header photo by Bhakti2, courtesy Pixabay. Photo of Ingela Strandberg by Sara Mac Key.